Jag får facebookångest. Jajamen. Ingen annan som känner av den? Jag menar, intet ont anande öppnar man sin facebooksida och där ligger den som en dallrande geleklump, en svart pulserande påminnelse som hotar min sinnefrid. Den där vänförfrågan från en person som säger sig känna dig, vara en gammal barndomsvän eller något liknande och du bara…
HJÄLP!..
…vem är den personen?.
För mitt liv kan jag inte komma ihåg. Vem är han/hon? Var kommer han/hon ifrån? Varför dyker han/hon upp just nu?
Ska jag strunta i vänförfrågan?. Nej, det kan jag ju inte göra bara så där rakt av. För det kan man väl inte? Det vore ju fruktansvärt ohyfsat. För även om du förträngt människan ifråga så till den milda grad så att du inte ens kommer ihåg vem det är när han/hon dyker upp så där överraskande så kommer du att få ångest för att du inte ens besvarade förfrågan.
Men låt oss säga att du verkligen godkänner vänförfrågan. Vad händer då? Förväntas du fråga om ditten eller datten om de saker eller upplevelser som ni delade eller upplevde en gång för länge sedan som du INTE kommer ihåg?
Eller ännu värre, personen i fråga undrar glatt om du kommer ihåg!
Vad ska jag göra? Jag som för det mesta har svårt för att umgås med människor (ja, jag erkänner, jag har social fobi, en dödssynd i dessa tider) på annat än mina villkor.
Förmodligen kommer jag att säga ja av pur fruktan för att personen inte skall höra av sig på annat sätt (milda makter, ringa?) eller värre än då, tar kontakt med andra gamla vänner som jag kommer ihåg eller med mina släktingar vilka jag förträngt några av också (ja, jag är ett social odjur), och låta unslippa vilken tölp jag är som inte besvarar en ynka vänförfrågan på facebook.
Men under tiden till dess att jag gör det så ligger den där, som ett fartgupp eller en kvävande filt som lägger hämsko på min tankeverksamhet . Denna vänförfrågan som dök upp som en svart blixt på min faceboksida och störde min vardag till den milda grad att jag nu beklagar mig i denna blogg.
Faceboookångest ett nytt trauma i tiden som ger psykiatriker och psykologer något att bita i generationer framåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar