Pressetik ger vika för sensationsartiklar

Pressetik är ett uttryck och ett credo som alla tidningar och de flesta journalister säger sig leva efter. Tyvärr finns det sorgliga undantag och bland dem återfinner vi Norrbottenskuriren.

Där kan man se att pressetiken väger lätt mot sensationslystnad. Ja, sensationslystnad i så motto att man slår sig för den moraliska bröstkorgen när det gäller sex och när någon har brutit mot kurirens viktorianska moraluppfattning. Däremot finner vi inte samma glöd när det gäller rattfylleri.

Jag syftar på den så kallade facebokrektorn där Norrbottenskuriren utan att blinka publicerade namn och yrke på en person som, enligt kuriren, hade publicerat ”nakenbilder” av sig själv och hade medlemskap i vad man kallade ”sexgrupper” på Facebook.

Artikeln i fråga hade man löst plankat från nätpublikationen nyheter24 men NK hade inte besvärat sig med att ta kontakt med den namngivne rektorn i fråga. I stället hade man av någon anledning en intervju med en moraliskt indignerad vänsterpartist i Luleå som högtidligen meddelade att han tagit bort rektorn från sin vänlista.

I och med publiceringen blev rektorn av med sitt jobb på den friskola som han startat och familjen blev lidande på grund av den hänsynslösa uthängningen.

Dottern i familjen skrev till NK i höstas (2009) och bad att tidningen skulle be om ursäkt och förklara publiceringen eftersom NK är störst i Luleå och hon i det stora hela blev mobbad i staden på grund av artikeln men ursäkten har ju inte kommit än.

Problemet med hela denna snaskiga moralaffär från publikationernas sida är att inget av det hela var SANT. En anka från början till slut. En affär instigerad av en person som hade ett personligt agg till sagde rektorn och man kan ju säga att denne person lyckades i och med att tidigare nämna media svalde betet eller tipset med sänke och allt. Varför passerade detta det så kallade ”tokfiltret" hos nyheter24 och NK:s redaktioner? Varför källgranskade inte Norrbottenskuriren?

Efter att nu mer än ett halvår har gått och efter idogt arbete, bl a genom att blogga, för plats i media har man ju inte fått (naturligtvis) så har rektorn tillsammans med en god vän som händelsevis råkar vara journalist men inte verksam i Norrbotten nu fått en ursäkt från nyheter24 där man säger att man inte skulle ha publicerat artikeln överhuvudtaget plus att rektorn själv på redaktionell plats fått ge sin syn på saken.

Så på så vis har ju rektorn fått en smula upprättelse och nyheter24:s något skamfilade pressetik bättrats på något. Rektorn har också skickat ut ett pressmeddelande om detta till övriga norbottensmedia men inget har hänt. I och för sig kan man förstå detta men att NK inte nämner det hela med en enda rad är obegripligt. Tidningen agerade social bödel när det gällde att slå upp en sensationsartikel men när det framkommer att det hela baserades på en osanning så säger man inte ett ljud.

Frågan är nu tvåfaldig: Kan man som läsare överhuvudtaget tro på något som NK skriver?

Kan man som ”offer” för tidningen någonsin få upprättelse?

Svaret på första frågan är ett tveksamt kanske. Svaret på andra frågan är tyvärr den att det får man nog aldrig.

Till sist skulle en par direkta frågor till NK: Kommer ni att be rektorn och hans familj om ursäkt och ge en förklaring? Kommer ni att publicera en rättelse eller varför inte rektorns sida av saken?

Eller är det så att vissa blir skyddade i tidningen för att man har ”känningar” på redaktionen, jag tänker på en kulturarbetarens identitet som noggrant hemlighålls, medan andra kastas ut till vargarna utan förbarmande. Eller är det så, hemska tanke, att förmenta ”nakenbilder” som dessutom inte är sanna, är ett värre brott i NK:s ögon moraliskt sett än en rattfylla där man riskerar andra människor liv?

De här frågeställningarna är tyvärr inte nya. Jag är säker på att det runt om i landet begås liknande övertramp. Olycksfall i arbetet, javisst, men för de drabbade en tragedi. Är det då så svårt för journalister och media att medge att man har haft fel? Det verkar så.

Pressetiken får ge vika för den egna stoltheten. Inte undra på att förtroendet för journalister och journalistik minskar.

PS: om ni undrar varför jag inte nämner rektorn vid namn i detta sammanhang beror det på att jag ursprungligen hade tänkt publicera detta inlägg i ett annat medium. Dessutom avvaktar jag mera info om "affären" som har relevans för den ursprungliga placeringen av detta inlägg. DS